Jag vet fortfarande inte varför jag började må dåligt. Egentligen var ju allt frid och fröjd: jag jobbade med det jag gillade – spel och hästar – och jag hade hyfsad inkomst och egen lägenhet.
Men plötsligt brakade allt. Jag fick svårt att sova, fick panikattacker och ångest. Till slut vågade jag knappt gå utanför dörren. Det var som att allt bara gick sönder, som att livet var skört, allt var farligt och jag var rädd för hela världen. Jag har faktiskt ingen aning om vad det berodde på, det fanns liksom ingen utlösande faktor. Kanske var det bara en livskris som smög sig på. Kanske hade jag haft de här känslorna länge utan att ta dem på allvar.
Jag sa upp mig. Det var omöjligt att jobba, jag var rädd för att bryta ihop, rädd för ångesten och paniken. Tack och lov tog jag tag i mina problem på ett konstruktivt sätt och skaffade professionell hjälp. Men det tog säkert ett halvår, och under den perioden satt jag i min lägenhet och tänkte.
Vad skulle jag göra? Jag älskade ju hästar, uppväxt med en travtränare till pappa som jag är. Men att själv föda upp och träna hästar var inget för mig. Jag hade trott det, men i tonåren insåg jag att det skulle bli svårt att försörja sig på det. Och visst hade jag kört själv, till och med vunnit något lopp. Fast att bli kusk? Nja, jag hade nog inte den extrema tävlingsinstinkten och talangen som behövdes.
Men formulera mig, det kunde jag. Kunskap om travsport och hästar, det hade jag mer än nog. Och jag var inte blyg, tvärtom. Sakta började ett litet frö slå rot i huvudet på mig. Kunde TV vara något? Jag visste att Kanal 75 sökte folk, deras verksamhet växte så det knakade och travkunniga människor med mediaerfarenhet växte inte på träd. Kanal 75 hade varit min dröm så länge jag kunde minnas.
Jag tog mod till mig och kontaktade dem. Intresset fanns. Vi bokade tid för en testdag, när de skulle se vad jag gick för, typ som en audition.
Plötsligt fick jag ett tydligt mål, en riktning, något att sikta på. Jag började öva därhemma i min lägenhet. Jag kollade på sändning efter sändning, låtsades att jag var reporter och gjorde fejkade intervjuer. Jag gjorde prator, påade och avade utan att någon hörde (och om de hade hört skulle de väl trott att jag tappat det fullständigt). Jag spelade in, lyssnade på det i efterhand – om och om och om igen.
I säkert ett halvår höll jag på, och sedan var det dags. Jag åkte upp till Stockholm och gjorde testet. Tydligen gick det bra – killen som höll i det sa att jag skulle få börja jobba för dem på frilansbasis. Ganska snart gjorde jag ATG Live två gånger i veckan.
Det var vändpunkten. Plötsligt hade jag en riktning igen, något att sikta på. Jag fattar ju att jag förmodligen skulle hittat något annat om det inte gått vägen (jag hade ett restaurangjobb på gång också, när jag tänker efter). Men för mig kändes det som att det var på liv och död.
Det här var 14 år sedan, och det har blivit ungefär 2 500 direktsändningar sedan dess. Jag fick fast jobb så småningom, och idag kan jag inte tänka mig att jobba någon annanstans.
Känslan när jag gjort en bra intervju i direktsändning är svår att förklara, men den är väldigt skön. Dessutom lär jag mig något nytt hela tiden.
Jag tror faktiskt att jag har världens bästa jobb.
Matteus Lillieborg
Reporter på Kanal 75
