Vad skulle hända om vi tog bort hela den svenska hästnäringen ur ekvationen?
Om hästarna försvann. Inte att de dog – utan att de bara upphörde att finnas i systemet. Då skulle det inte finnas några stall. Inga travbanor. Inga ridskolor. Ingen hästspillning på gatorna, inget frustande i hagarna – eller vid närmare eftertanke: inga hagar alls.
Sveriges BNP skulle kanske darra till, men Stockholmsbörsen skulle inte reagera.
Men något i Sverige skulle slockna.
För hästnäringen är ingen nostalgisk rest från bondesamhället. Den är en del av landets livsnerv – och precis som nerver märks den först när den börjar göra ont.
Och svensk hästnäring börjar få ont.
Än finns runt 350 000 hästar i landet. Än får nästan 40 000 människor sin utkomst ur näringen. Inga höga löner, kanske inte ens heltid – men ett arbete, ett ansvar och en gemenskap. Hästägare, travtränare, uppfödare, hovslagare, foderproducenter. Och därtill den positiva effekt som umgänget med hästen ger människan, socialt såväl som medicinskt. Listan är fortfarande lång.
Men den krymper.
Hästarna själva märker ingenting. De fortsätter springa, tävla, ridas och ge liv åt nya hästar. Men deras ägare börjar tveka. Hur länge går det att hålla på innan det inte längre går ihop?
I politiken tycks hästnäringen ses som ett fritidsintresse med lite extra foderkostnad.
I själva verket är den ett av våra mest underskattade ekonomiska och sociala ekosystem.
Tar man bort den försvinner en hel samhällsstruktur: arbetstillfällen, fritidssysselsättning, skatteintäkter, forskning, utveckling, utbildning, spänning, läkande kraft och spel.
Utan hästar skulle landsbygden sakta in. Ridklubbar stänga. Människor må sämre. Travbanor – ja, vad skulle de bli? Logistikcenter? Trettiotre orter – lika många som travbanor – skulle förlora både en arbetsplats och en mötesplats.
Skulle Sverige gå under utan hästnäring? Kanske inte.
Men det skulle bli ett oändligt svagare och fattigare land.
Och det är just därför den höjda spelskatten som infördes den 1 juli 2024 borde oroa fler än oss som redan ser hur en hel näring flämtar. För det här handlar inte om procent och paragrafer. Det handlar om ett politiskt vägval: vill vi behålla den näring som staten en gång gav ATG i uppdrag att rädda – eller vill vi beskatta den tills den tappar andan?
Vi kallar den hästskatt, för ibland måste man kalla en spade för en spade. Den kostar oss 200 miljoner extra per år – pengar som hästnäringen oändligt väl behöver.
Hans Lord Skarplöth
vd, ATG
